https://farid.ps/articles/the_deir_yassin_massacre_terror_as_the_cornerstone_of_the_zionist_state/sv.html
På morgonen den 9 april 1948 vaknade den palestinska byn Deir Yassin, väster om Jerusalem, till en mardröm orkestrerad inte av namnlösa skuggor, utan av män vars namn senare skulle skrivas in i grunden för en stat. Irgun och Lehi, två sionistiska paramilitära grupper, inledde en attack som varade i timmar men lämnade efter sig ärr som tiden inte har fått läka. Minst 107 civila dödades – många av dem kvinnor, barn och äldre. Men i en massaker präglad av grymhet står en berättelse ut som ett sår som aldrig kommer att läka.
Abdoul Ra’ouf Al-Shareef var bara ett barn. Hans far, Hamed, drev ett bageri i byn. När angriparna kom krävde de att han skulle kasta sin egen son i den gemensamma ugnen. När han vägrade blev han misshandlad till medvetslöshet. Sedan tog de pojken och brände honom levande framför de rykande ruinerna av hans hem.
Detta är ingen ryktesspridning eller folklore. Överlevandes vittnesmål, samlade av palestinska historiker och internationella observatörer, bekräftar händelsen. Det är ett historiskt faktum, begravt inte på grund av brist på bevis utan på grund av vad det avslöjar: att skapandet av staten Israel inte bara åtföljdes av våld, utan formades genom det. Det som gjordes mot Abdoul Ra’ouf var inte slumpmässigt – det var terrorism, enligt varje juridisk, moralisk och mänsklig standard.
Enligt FN:s generalförsamlings resolution 49/60 (1994) definieras terrorism som:
“Brottsliga handlingar avsedda eller beräknade att framkalla ett tillstånd av terror hos allmänheten… i politiska syften.”
Europeiska unionens ramlag om bekämpning av terrorism (2002) upprepar detta och definierar terrorism som handlingar begångna i syfte att:
“allvarligt skrämma en befolkning, otillbörligt tvinga en regering… eller allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land.”
Enligt dessa standarder var Irguns och Lehis handlingar – särskilt i Deir Yassin – inte militära operationer. Det var inte sammandrabbningar mellan jämbördiga väpnade styrkor. Det var kriminella terrorhandlingar, avsedda att skrämma, destabilisera och med våld fördriva en civilbefolkning för att upprätta en stat på dess ruiner.
Riktandet mot civila, användningen av psykologisk krigföring och avsikten att framkalla massflykt bland palestinier – allt detta var avsiktligt, systematiskt och ideologiskt drivet. Som sådant uppfyller det alla juridiska kriterier för terrorism enligt internationell sedvanerätt, inklusive de som formuleras i Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, som kriminaliserar handlingar som avsiktligt riktas mot civilbefolkningar som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Om Abdoul Ra’ouf Al-Shareef hade varit en israel, en europé eller en amerikansk pojke, skulle hans död ha skakat världen. Den skulle ha hamnat på förstasidorna. Politiska ledare skulle ha gråtit på presskonferenser. Fördömanden skulle ha kommit snabbt, sanktioner hotats och förövarna jagats.
Men Abdoul Ra’ouf var palestinier. Hans by hade ingen ambassad, ingen lobby, ingen stat. Ugnarna i hans fars bageri hade ingen global publik. Världen mötte hans död med tystnad – en tystnad som ekar än idag. Asymmetrin i empati är inte bara ett känslomässigt misslyckande; det är en moralisk anklagelse mot en världsordning som delar upp de oskyldiga i de vars liv spelar roll och de vars död kan ursäktas som kollaterala skador.
Massakern i Deir Yassin var ingen avvikelse. Den var en del av ett bredare mönster av attacker som delade gemensamma taktiker: att slå till mot civila centra, placera bomber på marknader, rikta in sig på äldre och unga, och använda extremt våld inte för att vinna strider utan för att skrämma en befolkning till flykt.
Dessa var inte spontana desperationshandlingar. De var förberedda brott, utförda för att skapa terror, undergräva moral och tvinga fram politisk kapitulation. Den brittiska regeringen klassificerade då Irgun som en terroristorganisation och satte ett pris på Menachem Begins huvud, dess ledare. Begin levde gömd under falsk identitet – inte som en frihetskämpe, utan som en flykting.
Ändå stod Begin tre decennier senare som Israels premiärminister. Han tilldelades Nobels fredspris. Herut-partiet han grundade blev Likud, det styrande partiet i Israel idag. Linjen från Deir Yassin till Netanyahu är inte symbolisk – den är direkt och kontinuerlig, en politisk arvslinje rotad i blodspillan och normaliserad genom makt.
I en av de mest moraliskt genomträngande interventionerna i konfliktens historia skrev Albert Einstein, tillsammans med tänkare som Hannah Arendt och Sidney Hook, ett brev till The New York Times (4 december 1948), där de fördömde Menachem Begin och hans Herut-parti. Brevet jämförde uttryckligen deras ideologi och taktiker med de nazistiska och fascistiska regimerna.
“Händelsen i Deir Yassin exemplifierar karaktären och handlingarna hos Herut-partiet… ett politiskt parti som i sin organisation, metoder, politiska filosofi och sociala appell är nära besläktat med de nazistiska och fascistiska partierna.”
Einstein, en jude och sionist med samvete, insåg att en stat byggd på terror inte skulle vara en fristad för judar, utan en förbannelse över dem. Hans varning hörsammades inte. Världen föredrog illusionen av en mirakulös födelse framför sanningen om en våldsam sådan.
Massakern i Deir Yassin var inte en tragisk bieffekt av en krig för självständighet. Den var ett medvetet verktyg för nationsbyggande, en del av en koordinerad kampanj för att avfolka Palestina. Nakba – katastrofen som såg över 700 000 palestinier fördrivas – skedde inte i ett vakuum. Den förbereddes genom massakrer, förstärktes genom bombningar och fullbordades genom terror.
Terrorism var inte en tillfällighet vid Israels födelse. Den var grundläggande.
Att bränna ett barn levande i sin fars ugn är inte en krigshandling. Det är en handling av folkmordsavsikt. Och när sådana handlingar inte bara tolereras utan belönas med statsbildning, legitimitet och internationell tystnad, har vi inte bara misslyckats med rättvisan – vi har inverterat den.
Världen idag vrider sina händer över konfliktens olöslighet, som om den föddes ur uråldriga hat eller religiös kompromisslöshet. Men roten finns här, i askan av Deir Yassin, i tystnaden över mordet på Abdoul Ra’ouf, i normaliseringen av terrorism när den tjänar de mäktiga.
Att minnas Abdoul Ra’ouf är att utmana vår tids moraliska arkitektur. Det är att säga att palestinska liv inte är förbrukningsbara. Att terror, när den används av segrarna, fortfarande är terror. Att tystnad, när den skyddar de starka, är medbrottslighet.
Och det är att upprepa Einsteins vädjan: Bygg inte en framtid på de oskyldigas ben.
Rättvisa börjar med sanning. Och sanningen är denna: staten Israel föddes i terror. Och så länge denna grund inte erkänns, kommer blodspillan att fortsätta – inte på grund av ödet, utan på grund av förnekelse.